Två gånger i samma familj.

Fans jävla helvete. Fan, va livet är orättvist!
Som om en gång räckte för fem livstider?
Fan fan fan fan fan fan fan SATANS JÄVLA SKIT!
Va fan var det nödvändigt för? Va var det lönt?

Fan, va arg jag blir!
Jag vill bara skrika rakt jävla ut! Så satans jävla orättvist!

Ivar, vi sörjer dig djupt! Vi önskar dig allt gott och hoppas du har det bra där uppe.
Rikard, vi saknar dig med hela våra hjärtan.

Life sucks, and then you die.

Du känner inte ens mig, inte mer än till namn, hur kan du då säga sånna saker om mig? Jag har gjort vad jag kunnat för att vi ska bli vänner, eller åtminståne bekanta, men det är som att prata med en vägg. Du har klart och tydligt visat att en vänskap med mig är inget du värderar speciellt högt. Du vet inte vem jag är.
Ändå kan du kalla mig saker, dömma mig och hacka ner på mig? Är det riktigt rätt?

Att människor inte kan förstå hur mycket ord kan såra. Ett enkelt ord, och självförtroende som tagit åratal att bygga upp rasar som ett sandslott för havsvågor och vind. Ord kan trycka ner och få andra människor att må så dåligt, ofta människor som redan innan inte mår speciellt bra.
 
Vem tror du att du är, att i frågasätta andra människors livsstil och val? Du, som på ett helt decenium inte mentalt har vuxit en dag över 15 år.
Ta en titt på ditt eget liv, och se hur jäkla tomt det är. Fyllor varje helg och fånigt flörtande med småtjejer, istället för ett tryggt liv tillsammans med någon man håller kär. Halvvägs till 50, utan stabil grund att stå på. Kanske är du avundsjuk på mig som har en framtid planerad, som har ett trivsamt liv med mening, mål, förhoppningar och underbara saker att se fram emot?
Vem är det som är en fjolla nu?

Jag tycker synd om dig, som inte kan glädjas över andras framgång och lycka, utan som istället måste smutsa ner och förstöra. Du är patetisk och numer är du inte mer värd för mig än gruskornen som fastnat under min sko, som skrapar i marken när man går och man stör sig på mer och mer för varje steg, som man petar bort med en pinne (för man vill inte ens ta i dig) och sedan glömmer bort.

Väx upp, människa!

8 feb -10

Det känns så surt. Jag sitter och tjurar ihop i min lilla datorhörna på Alnön och bara tänker på hur orättvis världen är, och kommer på mig själv så löjlig jag är.
Jag känner mig utestängd från mitt tidigare liv, alla mina vänner och min familj. Allt har blivit så annorlunda och jag avskyr det! Jag blir avundsjuk och arg på de som haft turen att få jobb på hemorten och får bo kvar (fast jag egentligen älskar dom av hela mitt hjärta), blir ledsen över allt kul som verkar hända där hemma när inte jag är med. Man känner sig bortglömd i sin lilla vrå på en ö utanför en stad där man inte känner nån. Jag blir avundsjuk på människorna som får komma hem till sin egen lägenhet efter jobbet, som får bo med sina nära och kära. Jag blir ledsen när jag kommer hem till en tom, ekande lägenhet med bara mina minnen av hur rikt mitt liv var.
Tre veckor fick jag vara hemma över jul och nyår, tre underbara veckor. Jag kan fortfarande känna ångesten när jag var tvungen att sätta mig i bilen och åka därifrån, tillbaka till det som mina kollegor på klinfys i Sundsvall anser att jag faktiskt borde börja kalla mitt hem. Umeå kommer alltid vara mitt hem, Sundsvall är en tillflyktort man for till när man var liten för att slippa undan ett litet tag. Slippa undan från "klasskamrater" och ensamhet. Här har jag känt mig omtyckt men det har aldrig varit ett hem.

Jag saknar min Patrik, jag saknar vårat liv tillsammans. Vi kan vara på väg att ta ett nytt steg i livet (vi har kollat på många fina hus, give it to me!), men hur ska vi klara av något sådant om vi inte ens bor på samma ort? Och flyttar jag hem, så har jag inget jobb, hur ska man då kunna få lån, eller betala av lån? Man klarar sig inte utan ett jobb!
Jag saknar min syster, min härliga men lite vilseledda syster (hon är helt tokig, tro mig). Och mina bröder, alla mina underbara, kramgoa, men en aningen för långhåriga småbröder. Jag hoppas ni vet hur mycket jag älskar er!
Mina vänner, dom som jag känner att man inte alls har lika bra kontakt med som man hade velat. Er träffade jag varenda dag, ni var och är en sådan stor del av mitt liv. Jag klarar mig inte utan er! Ni är underbara och jag saknar er.
God damn it, jag saknar till och med hunden! Zacko, som alltid viftar på svansen och vill att jag ska klia honom bakom öronen, som kaxar sig fast han vet att det är jag som bestämmer. Lilla söta, tokiga hund.

Det känns som om man bor i en bubbla av glas. Man ser och hör allt som händer där hemma, man längtar dit av både kropp och själ. Till och med i drömmarna... Men man kan inte nå dit. Hur man än strävar, så finns inget sätt!

Det spelar ingen roll hur jag skriver, hur jag än uttrycker mig, jag får inte ut mina känslor i ord. Det går inte att förklara. Jag känner mig så låg, så nere, varje dag, hela dagarna långa. Det är ohållbart.

Jag är blott ett skal av den människa jag en gång brukade vara. Jag lever bara upp de få dagar jag får komma hem. Jag har en tom känsla i mitt hjärta, det ekar och jag kan inte fylla det.

Hjälp mig, snälla Eva! Ge mig ett jobb!

- - -

Och samtidigt strävar barnen i afrika varje dag efter en bit bröd och några droppar rent vatten...

Jag är löjlig, jag vet.

3 aug -09

Vad skulle man inte kunna ge för att få ett jobb hemma? Jag skulle kunna gå ner i lön såå mycket, bara jag fick komma hem nu!

Här i Sundsvall känner jag mig så tom, så ensam och vilsen.
När jag är här går dagarna som i ett virrvarr, ingen dag sticker ut, alla dagar bara en strävan för att komma närmare helgen så jag får åka hem. Jag trivs inte i Sundsvall, allt känns bara förjävligt här. Att börja jobba här var det sämsta beslut jag någonsin har gjort. Nog för att personalen på jobbet är väl helt OK, men det väger inte upp för hur utanför man känner sig. På jobbet, i staden och fritiden generellt...


Varje fredag kommer som en välsignelse, jag får äntligen åka hem till Umeå! Hem till Patrik, mitt hjärtas vän, hem till min familj, alla mina syskon... Här är jag nöjd, här är jag lycklig och till freds. Här känner jag mig hemma!
Och varje söndagmorgon, då kommer ångesten. Jag vill verkligen inte åka till Sundsvall! Ångesten byggs bara upp under hela dagen och när klockan börja närma sig 18:05, bussens avgångstid från station, är ångesten så stark att mitt huvud hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa åka.
Jag känner mig väl lite sjuk ändå? Kanske jag redan har missat bussen och då är det ju inte lönt att åka förrän imorn?


Men likt förbannat sätter jag mig på bussen varje söndag kl 18:05... Och likt förbannat sitter jag på jobbet i Sundsvall varje måndag morgon... Och ännu en vecka börjar med en strävan efter den kommande helgen...


*jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE!!!*

Fy fan!


28 maj -08

Trodde det skulle kännas bra. Bra att bli klar med arbetet, att kunna ta det lugnt... Men det känns tråkigt, lite tomt att inte ha något att göra förrän Tina blivit klar med sitt arbete...
Sitter och längtar till Grey´s Anatomy. Börjar om ett par minuter. Åsså ska jag läsa lite Harry Potter ikväll, eller en hel massa kanske?

Underligt. Jag har som tråkigt utan skoljobb... Hur ska man då klara sig utan läxor och tentor efter arbetet varje dag efter examen?

Det ordnar sig säkert. Nu ska jag försöka njuta av lugnet, den lilla stund det varar... Hoppas det ordnar sig... Det måste det göra... Gör det det?

*suck*

22 maj -08

Blogg, tja... Varför inte?
Ja, men va 17. Nån gång måste man ju följa strömmen också!

- - -

Har suttit med Peer idag, i tre timmar, och redigerat och fixat med mitt exarbete. Känns spännande att snart faktiskt vara utexaminerad, legitimerad biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi. Det är som lite... Wow.

Har lite delade meningar om den här examen egentligen. Ska bli ruskigt skönt att slippa plugga, ha det fritt efter en lång arbetsdag att göra vad jag vill, 7-16-dagar. Så väldigt planerat, så förutbestämt. Testa nya saker, äventyra lite innan jag stadgar mig senare-nån-gång-kanske...
Samtidigt ska jag flytta från stan, 30 mil ifrån Umeå , där jag alltid har bott, där jag har hela mitt liv! Jag ska flytta hemifrån. För det spelar ingen roll att jag har bott hemifrån mamma i över tre år, jag flyttar lixom hemifrån min stad. Mitt hem. Mitt liv... Allt jag känner till... Och ensam dessutom. Jag är ingen ensammänniska. Jag trivs inte ensam, jag klarar inte av att vara ensam. Det är tur jag har lite släkt att krascha in hos nere i Sundsvall...
Men Patrik då? Ska jag vara utan honom ett helt år? Och Zacko! Lille vovven...

Det är bara ett år av resten av mitt liv - skärp dig nu!

RSS 2.0