milla_c86

Det känns så surt. Jag sitter och tjurar ihop i min lilla datorhörna på Alnön och bara tänker på hur orättvis världen är, och kommer på mig själv så löjlig jag är.
Jag känner mig utestängd från mitt tidigare liv, alla mina vänner och min familj. Allt har blivit så annorlunda och jag avskyr det! Jag blir avundsjuk och arg på de som haft turen att få jobb på hemorten och får bo kvar (fast jag egentligen älskar dom av hela mitt hjärta), blir ledsen över allt kul som verkar hända där hemma när inte jag är med. Man känner sig bortglömd i sin lilla vrå på en ö utanför en stad där man inte känner nån. Jag blir avundsjuk på människorna som får komma hem till sin egen lägenhet efter jobbet, som får bo med sina nära och kära. Jag blir ledsen när jag kommer hem till en tom, ekande lägenhet med bara mina minnen av hur rikt mitt liv var.
Tre veckor fick jag vara hemma över jul och nyår, tre underbara veckor. Jag kan fortfarande känna ångesten när jag var tvungen att sätta mig i bilen och åka därifrån, tillbaka till det som mina kollegor på klinfys i Sundsvall anser att jag faktiskt borde börja kalla mitt hem. Umeå kommer alltid vara mitt hem, Sundsvall är en tillflyktort man for till när man var liten för att slippa undan ett litet tag. Slippa undan från "klasskamrater" och ensamhet. Här har jag känt mig omtyckt men det har aldrig varit ett hem.

Jag saknar min Patrik, jag saknar vårat liv tillsammans. Vi kan vara på väg att ta ett nytt steg i livet (vi har kollat på många fina hus, give it to me!), men hur ska vi klara av något sådant om vi inte ens bor på samma ort? Och flyttar jag hem, så har jag inget jobb, hur ska man då kunna få lån, eller betala av lån? Man klarar sig inte utan ett jobb!
Jag saknar min syster, min härliga men lite vilseledda syster (hon är helt tokig, tro mig). Och mina bröder, alla mina underbara, kramgoa, men en aningen för långhåriga småbröder. Jag hoppas ni vet hur mycket jag älskar er!
Mina vänner, dom som jag känner att man inte alls har lika bra kontakt med som man hade velat. Er träffade jag varenda dag, ni var och är en sådan stor del av mitt liv. Jag klarar mig inte utan er! Ni är underbara och jag saknar er.
God damn it, jag saknar till och med hunden! Zacko, som alltid viftar på svansen och vill att jag ska klia honom bakom öronen, som kaxar sig fast han vet att det är jag som bestämmer. Lilla söta, tokiga hund.

Det känns som om man bor i en bubbla av glas. Man ser och hör allt som händer där hemma, man längtar dit av både kropp och själ. Till och med i drömmarna... Men man kan inte nå dit. Hur man än strävar, så finns inget sätt!

Det spelar ingen roll hur jag skriver, hur jag än uttrycker mig, jag får inte ut mina känslor i ord. Det går inte att förklara. Jag känner mig så låg, så nere, varje dag, hela dagarna långa. Det är ohållbart.

Jag är blott ett skal av den människa jag en gång brukade vara. Jag lever bara upp de få dagar jag får komma hem. Jag har en tom känsla i mitt hjärta, det ekar och jag kan inte fylla det.

Hjälp mig, snälla Eva! Ge mig ett jobb!

- - -

Och samtidigt strävar barnen i afrika varje dag efter en bit bröd och några droppar rent vatten...

Jag är löjlig, jag vet.