När hormonerna spökar...

... Brister Milla i tusen bitar och gråter störtfloder kl 4 på morgonen.
Jag har aldrig varit med om en så otäck och verklig MARdröm.
 
Lilla familjen är hos vår vän Stefan och hälsar på i hans "strandhus" som ligger på en platå högt ovanför själva stranden och utanför finns en lång pir i sten med djupa, steniga sidor. Det är ca 15 m ner till vattnet och bara stenröse nån meter längst ner istället för sandstrand intill vattnet.
Jag och Alice är ute och promenerar på piren, som har en stenmur på ena sidan men är öppen med plankstaket på andra sidan. På ett ställe saknas det några plankor, så det är helt öppet ner i stupet. Alice ställer sig intill en staketstolpe ca 5 meter framför mig och ser pillemarisk ut, sådär som hon ser ut när hon tänker göra något som hon vet att hon inte får.
"Hoppa!" utbrister hon och jag skriker "NEJ!?" åt henne med hjärtat i halsgropen. Och när hon ser att jag börjar springa emot henne tolkar hon det som om jag busar med henne och med världens bus i blicken så hoppar hon verkligen, innan jag hinner fram och ta fast henne.
 
Jag ser henne falla, falla, falla, falla, falla och till slut slår hennes lilla kropp emot stenröset längst ner medan jag inte kan göra annat än bara skrika "Alice! Alice! Alice!" Hon ligger alldeles stilla och rör sig inte. Patrik är nere på stranden och springer emot henne, när hon äntligen rör på huvudet lite och börjar hosta blod...
 
Då vaknade jag, med Alice liggande brevid mig isängen med sin lilla hand på min arm.
Jag bröt ihop totalt och började storgrina. Patrik vaknar och undrar vad i hela världen som pågår. Jag får krypa ner under hans täcke och han kramar och tröstar mig, men trots det kan jag inte somna på nästan en timme.
 
Till och med när jag bara sitter och skriver om det har jag jäkligt svårt att kontrollera tårarna, jag blev så jävla rädd och jag har nog aldrig känt mig så maktlös.
Men vad skulle patienterna tro om jag kommer in storgråtande och ska ta blodprover? Det går ju inte...
 
Det är verkligen det värsta jag inte har varit med om...

Dissedatten


Visst är hon fin? *ler*
Förlovningspresent från Patrik. Hoppas det fixar sig!

2 juli -08

Snacka om att drömmar kan förvirra och skrämma en?

I natt drömde jag att jag var gravid, riktigt höggravid och skulle precis in på BB. Av någon anledning var vi i England. Väl på BB i förlossningssalen, kom en läkare fram till mig och tittade allvarligt på mig och sa med lugn och bestämd röst "Det finns inget barn..."
Va? Tänkte jag och stirrade runt förvirrat. Vad menar han nu då?
Han fortsatte att titta mycket allvarligt på mig och sa igen "Det finns inget barn. Du är inte gravid, och har aldrig varit det!"
Nu började paniken att komma och jag sa högt "Jo, det är jag visst det! Det har jag ju varit nu i lite drygt nio månader!" Och stirrade paniskt runt i rummet och på Patrik som såg helt chockad ut.
Läkaren sa "Nej, det har du inte. Du har bara hittat på alltihopa!"
"NEJ!" skrek jag, och halvt om halvt hoppades jag att Tom Bergeron (och jag minns precis att det var just Tom Bergeron jag tänkte på också) eller nån skulle hoppa fram och säga April, april! Men ingen kom! Patrik var helt ifrån sig, gastade "Har du ljugit för mig?!" och sprang ut ur rummet. Allt var bara panik! Jag visste ju att jag var gravid, och att jag hade värkar och allt. Men ingen trodde på mig!
Jag var helt panikslagen och började springa ut efter Patrik... Jag sprang efter honom på en tunnelbanestation, på sånna där rullband som folk står på för att inte behöva gå...

Sedan vaknade jag. Helt panikslagen och var helt säker på att allt var sant... Hade seriöst kunnat skrika ut att det visst fanns ett barn - på riktigt!! Men sedan insåg jag att det varit en dröm och att det skulle låta helt sinnessjukt att skrika en sån sak... Så då klev jag upp och klädde på mig och for till jobbet istället...
Resten av dagen har varit riktigt bra. Inte så mycket dötid, lagomt mycket jobb...

Usch, va drömmar kan vara skrämmande... Helt knäppt...

RSS 2.0