3 aug -09
Vad skulle man inte kunna ge för att få ett jobb hemma? Jag skulle kunna gå ner i lön såå mycket, bara jag fick komma hem nu!
Här i Sundsvall känner jag mig så tom, så ensam och vilsen.
När jag är här går dagarna som i ett virrvarr, ingen dag sticker ut, alla dagar bara en strävan för att komma närmare helgen så jag får åka hem. Jag trivs inte i Sundsvall, allt känns bara förjävligt här. Att börja jobba här var det sämsta beslut jag någonsin har gjort. Nog för att personalen på jobbet är väl helt OK, men det väger inte upp för hur utanför man känner sig. På jobbet, i staden och fritiden generellt...
Varje fredag kommer som en välsignelse, jag får äntligen åka hem till Umeå! Hem till Patrik, mitt hjärtas vän, hem till min familj, alla mina syskon... Här är jag nöjd, här är jag lycklig och till freds. Här känner jag mig hemma!
Och varje söndagmorgon, då kommer ångesten. Jag vill verkligen inte åka till Sundsvall! Ångesten byggs bara upp under hela dagen och när klockan börja närma sig 18:05, bussens avgångstid från station, är ångesten så stark att mitt huvud hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa åka.
Jag känner mig väl lite sjuk ändå? Kanske jag redan har missat bussen och då är det ju inte lönt att åka förrän imorn?
Men likt förbannat sätter jag mig på bussen varje söndag kl 18:05... Och likt förbannat sitter jag på jobbet i Sundsvall varje måndag morgon... Och ännu en vecka börjar med en strävan efter den kommande helgen...
*jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE!!!*
Fy fan!
