milla_c86

Bäbsen is moving!
Lite dålig kvalla, men titta noga!

Jubileum idag. Två år i Sundsvall. Wow. Varit med om en hel del sedan jag flyttade hit.

- Bott på tre olika ställen.
- Pendlat hundratals gånger med Norrlandskusten fram och tillbaka till Umeå. Genom snötäckta vägar och kolmörker, eller ljumma och ljusa sommarnätter. Som jag har älskat fredagar och verkligen avskytt söndagar.
- Köpt en bil, sålt den, köpt och renoverat en annan.
- Tre samtal om dagen, minst. Jag har lärt mig att prata i telefon!
- Kört alldeles ensam ett par-tre gånger sträckan Umeå-Sundsvall för första gången. Varje gång stannat vid Höga Kusten-bron och fikat.
- Har fått arbetslivserfarenhet och en del vänner. Fått lära mig mycket nytt, och mycket roligt.
- För en gångs skull haft nära till släkten.
- Fått höga förhoppningar på mitt och P's fortsatta liv tillsammans och längtar riktigt efter att få komma hem. *OKTOBER!*

Jag har fått veta vad det är att känna besvikelse och ensamhet, men även kärlek och vänskap.
Min familj är den bästa och de riktiga vännerna har funnits kvar! Alla har ni hejat på mig och fått vardagen mindre grå. Utan er hade det här aldrig gått. Ni är lågan som får mitt hjärta att fortsätta brinna.
Och min P. Vad skulle jag ha gjort utan dig? Du styrker mig och ger mig hopp. Utan Dej är jag en spillra på ett mörk och stormigt hav!



Jag har riktigt fått lära känna mig själv under de här två åren, mig själv som person och hur jag klarar av att bo ensam. Jag tror det är en erfarenhet alla kan ha nytta av. Det suger att bo ensam, men nu vet jag att jag klarar av det. Nu har jag testat.

Som sagt, nu vet jag. Nu behöver jag inte testa längre. Nu kan jag få komma hem.

~ U ~ M ~ E ~ Å ~

Du känner inte ens mig, inte mer än till namn, hur kan du då säga sånna saker om mig? Jag har gjort vad jag kunnat för att vi ska bli vänner, eller åtminståne bekanta, men det är som att prata med en vägg. Du har klart och tydligt visat att en vänskap med mig är inget du värderar speciellt högt. Du vet inte vem jag är.
Ändå kan du kalla mig saker, dömma mig och hacka ner på mig? Är det riktigt rätt?

Att människor inte kan förstå hur mycket ord kan såra. Ett enkelt ord, och självförtroende som tagit åratal att bygga upp rasar som ett sandslott för havsvågor och vind. Ord kan trycka ner och få andra människor att må så dåligt, ofta människor som redan innan inte mår speciellt bra.
 
Vem tror du att du är, att i frågasätta andra människors livsstil och val? Du, som på ett helt decenium inte mentalt har vuxit en dag över 15 år.
Ta en titt på ditt eget liv, och se hur jäkla tomt det är. Fyllor varje helg och fånigt flörtande med småtjejer, istället för ett tryggt liv tillsammans med någon man håller kär. Halvvägs till 50, utan stabil grund att stå på. Kanske är du avundsjuk på mig som har en framtid planerad, som har ett trivsamt liv med mening, mål, förhoppningar och underbara saker att se fram emot?
Vem är det som är en fjolla nu?

Jag tycker synd om dig, som inte kan glädjas över andras framgång och lycka, utan som istället måste smutsa ner och förstöra. Du är patetisk och numer är du inte mer värd för mig än gruskornen som fastnat under min sko, som skrapar i marken när man går och man stör sig på mer och mer för varje steg, som man petar bort med en pinne (för man vill inte ens ta i dig) och sedan glömmer bort.

Väx upp, människa!

Jag vet att jag har lösenordsskyddat bäbisbloggen, men fadern i sällskapet tyckte inte det var passande att ha bloggen öppen för vem som helst, och han har väl också ett och annat att säga till om.
Så den som vill kan få tillgång till bloggen, men genom mig först. Skicka ett mail [[email protected]], så skickar jag logg och lösen!