milla_c86

Du känner inte ens mig, inte mer än till namn, hur kan du då säga sånna saker om mig? Jag har gjort vad jag kunnat för att vi ska bli vänner, eller åtminståne bekanta, men det är som att prata med en vägg. Du har klart och tydligt visat att en vänskap med mig är inget du värderar speciellt högt. Du vet inte vem jag är.
Ändå kan du kalla mig saker, dömma mig och hacka ner på mig? Är det riktigt rätt?

Att människor inte kan förstå hur mycket ord kan såra. Ett enkelt ord, och självförtroende som tagit åratal att bygga upp rasar som ett sandslott för havsvågor och vind. Ord kan trycka ner och få andra människor att må så dåligt, ofta människor som redan innan inte mår speciellt bra.
 
Vem tror du att du är, att i frågasätta andra människors livsstil och val? Du, som på ett helt decenium inte mentalt har vuxit en dag över 15 år.
Ta en titt på ditt eget liv, och se hur jäkla tomt det är. Fyllor varje helg och fånigt flörtande med småtjejer, istället för ett tryggt liv tillsammans med någon man håller kär. Halvvägs till 50, utan stabil grund att stå på. Kanske är du avundsjuk på mig som har en framtid planerad, som har ett trivsamt liv med mening, mål, förhoppningar och underbara saker att se fram emot?
Vem är det som är en fjolla nu?

Jag tycker synd om dig, som inte kan glädjas över andras framgång och lycka, utan som istället måste smutsa ner och förstöra. Du är patetisk och numer är du inte mer värd för mig än gruskornen som fastnat under min sko, som skrapar i marken när man går och man stör sig på mer och mer för varje steg, som man petar bort med en pinne (för man vill inte ens ta i dig) och sedan glömmer bort.

Väx upp, människa!