milla_c86

Jag har bara sådan ångest över att katterna mest troligt kommer att avlivas. Det är fina katter, Puzzel är framme precis nu och har jättekul med en papperstuss. Men vi får inte ta på henne, inte vara närmare än 1-1.5 m, speciellt inte jag.

Det tar emot så oerhört mycket att veta att deras liv kommer slockna... Att dom inte längre kommer finnas.

.  .  .

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jag har beslutat, efter ett misslyckat försök att fånga in mina fina kattor för ett besök hos veterinären, att de inte kan bo kvar hos oss. Dom är inte sociala, helt otränade i att vara med människor.

När jag och mamma skulle försöka fånga dom ställde sig Puzzel i försvarsposition under soffan och fräste åt mig när jag bara tittade på henne. Vi använde en sop att putta lite lätt på henne, för att hon skulle komma ut, då attackerade hon sopborsten med både klor och tänder. Hon kände säkert på sig att något var på gång... Och Yatzy, henne har vi knappt ens sett skymten av sen hon flyttade hit. Hon ligger på sin plats bakom TVn och rör sig inte ur fläcken medan vi är vakna...

Det känns heller inte riktigt rätt att lämna vidare katterna till ÄNNU ett nytt hem, för dessutom; när de är så ovana människor och osociala, vem skulle kunna vilja ha dom? Och att behöva börja om från början igen, men nytt hem, nya människor... Dom skulle inte må bra av det!

Jag har bara sådan ångest över att katterna mest troligt kommer att avlivas. Det är fina katter, Puzzel är framme precis nu och har jättekul med en papperstuss. Men vi får inte ta på henne, inte vara närmare än 1-1.5 m, speciellt inte jag.

Det tar emot så oerhört mycket att veta att deras liv kommer slockna... Att dom inte längre kommer finnas.

Beslutet att vi inte kan ha kvar damerna, det består. Det går inte att vara på helspänn hela tiden, ifall nyfikna Alice små fingrar skulle komma för nära en vacker dag och nån av dom skulle attackera henne...

Men att de skulle behöva mista livet? Det går emot allt jag tror på, emot allt jag... Är! Min tro har alltid varit att allt liv är värdefullt, alla ska ha en chans att leva. Jag kan inte ens ta ihjäl en äcklig, vidrig liten spindel - för vad har jag för rätt? Det är inte upp till mig vem som lever, vem som dör. Vad har den stackars spindeln gjort för att förtjäna att Inte Längre LEVA? Vad har jag för rätt att ta dess liv, att döda den? Den kröp upp för mitt ben, det är inget dödsdömmande brott...

Och mina stackars katter. De lever som naturen bestämt, innan vi domesticerade dem. Ska dom dö för det?

Snälla lösning, visa dig. Typ nu. Skynda...