9 sept -08
Bra början, kommer banne mig inte ens på vad det är för datum idag... Jajust...
Vi har ingen generator för våra isotoper, då blir det inte mycket att göra... Alls... Vi hade några patienter idag, men kl 13:00 var ju dom avklarade och det fanns därmed inget att göra... Har städat lite, kollat på TV, läst bäbisbloggar (jag gillar att läsa sånna *ler*), löst lite korsord...
Och denna isotop-torka ska tydligen hålla i sig i 2-6 veckor! *pjuh* Jag får betalt för att inte göra något alls!
I helgen var Patrik i Norge och kollade på bilar, vilket ledde till att jag stannade i Sundsvall, alldeles ensam. Hade tänkt fara ut till Matfors och hälsa på morbror Tobben och hans familj, men jag kom mig aldrig för... Jag gjorde lixom ingenting alls! På hela helgen! Tänkte ringa Sofia också, men det blev ju inte heller av, så klart... Dessutom kom jag på att hon skulle fara till Umeå i helgen, till sin Emil. Vi sitter ändå lite i samma båt, du och jag...
Men Patrik kom förbi och hälsade på i 10 minuter på jobbet i torsdags när han var på väg ner till Oslo-området, nånstans, och igår kom han och Klabben också och sa hej. Igår kom dom inte förrän strax innan kl 16, så då hann jag ju sluta jobba så jag fick träffa dom (honom!) i hela 1 timme och 40 minuter! Helt fantastiskt underbart! Himmelriket! Vi åt middag tillsammans, alla tre. Det blev hamburgare från Max. *hihi*
Nu längtar jag hem, på riktigt. Jag trivs inte i staden, den är trist, asocial och grå. Jag trivs inte med att bo ensam, jag klarar inte av att ingen är hemma när jag kommer hem.
Jag längtar efter Patrik varje dag, det gör ont att jag inte ens får krama på honom det minsta lilla! Vi pratar med varandra minst tre gånger per dag (tur man har Halebop och ringer gratis till varandra), men det är inte detsamma!
Jag saknar mina vänner, ni är så många att jag inte orkar räkna upp er... Ni vet vilka ni är, hoppas jag. Ni är så värdefulla för mig och jag klarar inte av att vara utan er.
Och min familj! Lilla syster, och alla mina bröder! Mamma... Kanske till och med Larsson... Lite... *fniss*
I onsdags förra veckan var jag med och sprang Höstflåset, en tävling med jobbet där man tävlar mot varandra och sig själv. Ingen vinner första pris eller så, men dom hade ett lotteri. Det var rätt skoj, jag klarade av att springa intervall-isch iallafall i 3 km, sprang 250 meter och gick 75-100 meter. Sedan började det göra alldeles för ont i benen (snacka om otränad!) så då gick jag resten. Hela resterande veckan hade jag jätteont i musklerna i smalbenen och i stortån, konstigt nog...
Och på torsdagen gick vi ut hela gänget från jobbet, och åt middag med en kollega som slutat. Hon hade jobbat här i 19 år, men slutade pga ett bättre erbjudande nån annanstans. Det var nice!
- - -
Näe, nu vill jag banne mig hem till Umeå! Jag vill inte vara kvar här längre, inte ensam! Det känns så tomt, så fruktansvärt öde. Man kan höra syrsorna spela...
I helgen ska jag träffa Sandroo och Emmus. Jag saknar dom!
KOM OCH HÄLSA PÅ EN ENSAM MÄNNISKA I NÖD, DAMN IT!!
