18 okt -08
Nu börjar det bli fruktansvärt drygt att bo så långt hemifrån! Jag vill verkligen, verkligen, VERKLIGEN ha ett jobb hemma i Umeå nu...
Dels är det ruskigt drygt (för att inte säga dyrt) att pendla mellan Umeå och Sundsvall varje helg, och dels så vill jag bo hemma nu, hemma i Umeå, med P i vår lägenhet. Börja på att bygga ett riktigt liv tillsammans, kanske flytta till något eget... Köpa hund... Vad vet jag?
Varje morgon känns det som ett skämt när väckarklckan ringer, inte kan man redan ha sovit hela natten?! Man släpar sig upp ur sängen för att gå på jobbet. Det mesta på isotopen går på rutin numer, allt det enkla iallafall, det som man gör varje dag. Huxflux är det lunch och man hinner knappt blinka förrän det är dags att gå hem. Väl hemma lagar jag mat (om jag orkar) till mig själv och ingen annan, sitter och glor på TV:n eller går ut och går om det är bra väder... Klockan blir ca 22, sängdags.... Åsså börjar det om på nytt...
Är det såhär livet lixom ska vara? Gud, så fruktansvärt tråkigt! Vad är det för liv?!
Jag ringer och pratar med P minst tre gånger om dagen, en på morgonen, en gång direkt efter jobbet och så när det är sängdags för att säga godnatt... Jag får inte se honom, inte röra vid honom, bara prata i telefonen med honom... Det är tragiskt... Och ensamt...
Har funderat på att söka jobb även på något privat företag, eller hos företagshälsovården nånstans... Om jag nu inte får jobb på NUS till våren... Det spelar egentligen inte någon roll var jag får jobb, bara jag får ett i Umeå, så kan man ju arbeta sig vidare därifrån.
Och en tills-vidare-anställning i Sundsvall tycks ju vara omöjlig (även om jag inte vill ha en), eftersom landstinget Västernorrland har anställningsstopp från och med år 2009 (ett halvår efter att mitt vik gått ut), så därför är det ju inte värt att ta nåt sånt heller...
Äsch, det ordnar sig säkert på nåt sätt... Hoppas jag verkligen...
- - -
"Jag vet egentligen inte vad det innebär att älska någon. Men om man varje dag tänker på en person, önskar att den vore här hos en själv, hoppas det inte har hänt den något och undrar vad den gör för man inte hört nåt ifrån den på hela dagen... Visst måste det betyda att man älskar den personen då?"
Dels är det ruskigt drygt (för att inte säga dyrt) att pendla mellan Umeå och Sundsvall varje helg, och dels så vill jag bo hemma nu, hemma i Umeå, med P i vår lägenhet. Börja på att bygga ett riktigt liv tillsammans, kanske flytta till något eget... Köpa hund... Vad vet jag?
Varje morgon känns det som ett skämt när väckarklckan ringer, inte kan man redan ha sovit hela natten?! Man släpar sig upp ur sängen för att gå på jobbet. Det mesta på isotopen går på rutin numer, allt det enkla iallafall, det som man gör varje dag. Huxflux är det lunch och man hinner knappt blinka förrän det är dags att gå hem. Väl hemma lagar jag mat (om jag orkar) till mig själv och ingen annan, sitter och glor på TV:n eller går ut och går om det är bra väder... Klockan blir ca 22, sängdags.... Åsså börjar det om på nytt...
Är det såhär livet lixom ska vara? Gud, så fruktansvärt tråkigt! Vad är det för liv?!
Jag ringer och pratar med P minst tre gånger om dagen, en på morgonen, en gång direkt efter jobbet och så när det är sängdags för att säga godnatt... Jag får inte se honom, inte röra vid honom, bara prata i telefonen med honom... Det är tragiskt... Och ensamt...
Har funderat på att söka jobb även på något privat företag, eller hos företagshälsovården nånstans... Om jag nu inte får jobb på NUS till våren... Det spelar egentligen inte någon roll var jag får jobb, bara jag får ett i Umeå, så kan man ju arbeta sig vidare därifrån.
Och en tills-vidare-anställning i Sundsvall tycks ju vara omöjlig (även om jag inte vill ha en), eftersom landstinget Västernorrland har anställningsstopp från och med år 2009 (ett halvår efter att mitt vik gått ut), så därför är det ju inte värt att ta nåt sånt heller...
Äsch, det ordnar sig säkert på nåt sätt... Hoppas jag verkligen...
- - -
"Jag vet egentligen inte vad det innebär att älska någon. Men om man varje dag tänker på en person, önskar att den vore här hos en själv, hoppas det inte har hänt den något och undrar vad den gör för man inte hört nåt ifrån den på hela dagen... Visst måste det betyda att man älskar den personen då?"
Patrik J.
